Ända sedan drottning Sophias sjuksköterskeskola låg i startgroparna har läkarna spelat en avgörande roll för verksamheten. Utöver drottningen själv var nämligen de två läkarna Franz Warfvinge (1834–1908) och professor John Berg (1851–1931) de kanske viktigaste centralgestalterna för Sophiahemmets tillkomst. Att det i hemmets styrelse skulle finnas representanter från läkarkåren var i det närmaste självskrivet – och i stadgarna stod det inskrivet att minst en av styrelsesuppleanterna skulle vara läkare.

Professor John Berg, 1897. Fotograf: Gösta Florman.

Läkarnas roll och arbetsvillkor i den löpande verksamheten var under lång tid dock helt annorlunda än sjuksköterskornas. Samtidigt som Sophiasystrarnas arbete, vardag och fritid länge reglerades av den strikta moderhusprincipen var förhållandena snarast de omvända gällande de läkare som tjänstgjorde på sjukhuset. De flesta läkare som jobbade på Sophiahemmet under 1800- och stora delar av 1900-talet var på tillfälligt besök.

Läkarnas autonoma ställning på Sophiahemmet bottnade i en princip som var vägledande redan från dag ett, nämligen den om patientens valfrihet. De inskrivna patienterna var fria att välja mellan att anlita sin egen läkare eller att vårdas av Sophiahemmets husläkare. Vanligtvis svarade husläkaren för vården av patienterna i andra klass då en privatläkare innebar en extra kostnad för patienten. Utöver patientvården fungerade husläkaren också som Sophiasystrarnas egen läkare. Som assistent till både husläkaren och privatläkarna hade Sophiahemmet också en underläkare anställd.

Stockholms läkare kunde alltså ha en egen klinik eller anställning på ett annat av stadens sjukhus, och samtidigt vid behov tjänstgöra på Sophiahemmet. Detta upplägg ledde på kort tid till att ett stort antal läkare blev verksamma här – faktiskt fler än det totala antalet sjuksköterskor. Redan de första månaderna efter Sophiahemmets öppnande 1889 hade inte mindre än 30 läkare tjänstgjort på sjukhuset.

Under resten av 1800-talet verkade varje år omkring 40 läkare på Sophiahemmet, inte minst i operationssalen. Denna trend kom att fortsätta under 1900-talet. Husläkare under nästan trettio år var Arthur Fürstenberg (1865–1936) som från och med 1927 även tjänstgjorde vid hovet som livmedikus. Under hans tid skulle antalet verksamma läkare på Sophiahemmet stiga till omkring 100. I detta myller av bland annat kirurger, ortopeder, gynekologer och medicinare på mer eller mindre tillfälligt besök blev Sophiasystrarna en garant för både kontinuiteten och kvaliteten på vården.

Frans Warfvinge porträtterad. Målning av Robert Thegerström, 1904.

Flera av den svenska läkarkårens största namn har tidvis varit engagerade inom Sophiahemmet. Radiologen Gösta Forssell (1876–1950) har något av en särställning då han i 15 års tid drev Sophiahemmets röntgeninstitut. Sveriges förste narkosläkare Torsten Gordh (1907–2010) delade under många årtionden sina åtaganden mellan Karolinska sjukhuset och Sophiahemmet. Och inom invärtesmedicin blev professor Nanna Svartz (1890–1986) en av de flitigaste specialisterna. Därutöver har bland många, många andra hjärtkirurgen Clarence Crafoord (1899–1984) neurokirurgen Lars Leksell (1907–1986) och inte minst den världskände hjärnkirurgen Herbert Olivecrona (1891–1980) alla verkat vid Sophiahemmet.