Med tanke på dagens tunga trafik på Valhallavägen och det myller av studenter och andra som varje dag rör sig kring Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) med omnejd kan det vara svårt att föreställa sig att Sophiahemmet en gång i tiden låg i Stockholms absoluta utkant. När sjukhuset invigdes 1889 hade staden å andra sidan en befolkning på endast 236 000 personer – och 25 år dessförinnan var den siffran inte ens 100 000. Stockholmarnas antal skulle fortsätta att stiga under resten av århundradet och under hela 1900-talets första hälft. Man kan lugnt säga att staden vid denna tid var en tillväxtregion av sällan skådat slag.

Valhallavägen österut från Lill-Jans plan, Kv. Tallen 24 (Valhallavägen 88) under uppförande, 1896-1897. Till vänster i bilden syns Sophiahemmets grindstuga och Stockholms Idrottspark. Fotograf: K-J Olson. Foto från Stadsmuseet i Stockholms gråarkssamling.

Sedan den 1 januari 1868 hade Norra Djurgården formellt räknats som en del av Stockholm. Men vid tiden för Sophiahemmets uppförande lyste stadsbebyggelsen ännu med sin frånvaro på det landområde Gustav Vasa på sin tid utropat till kunglig jaktmark. Läget var utan tvekan att betrakta som lantligt, vilket förstås hade sina fördelar för en verksamhet som Sophiahemmet. Patienterna kunde få vara ostörda och dessutom var luften säkerligen bättre än på andra sidan Valhallavägen. Denna, med svenska mått mätt, pampiga och storslagna ”gränsboulevard” uppfördes under 1880-talet som en del av Lindhagenplanen, Stockholms stadsplan från 1866.

Valhallavägen gränsade i praktiken av stenstaden från den hittills i stort sett obebyggda djurgårdsmarken. Inspirationen till den kom från de stora boulevarderna i Paris och den är än idag med sina 3,5 kilometer en av Stockholms längsta gator. Samtidigt som Sophiahemmet byggdes var anläggningen av stenstaden på andra sidan Valhallavägen i full gång och det Östermalm vi känner nu var inte på långa vägar färdigbyggt. Några av de närmsta kvarteren mittemot Sophiahemmet – till exempel kvarteren kring Lill-Jans plan – var faktiskt bara i planeringsstadiet när Sophiahemmet stod färdigt hösten 1889.

Utöver närliggande Östra station och Svea Artilleriregemente ett par hundra meter österut stod Sophiahemmet än så länge ganska ensamt norr om Valhallavägen. Det dröjde till 1896 innan sjukhuset fick sin första ”granne” i Stockholms Idrottspark. Den revs 1910 för att ge plats åt Stockholms Stadion inför att staden 1912 skulle stå värd för de Olympiska sommarspelen. Området förvandlades snabbt från rekreationsområde till en central punkt för svensk idrott och stora publika evenemang. Ståplatsläktaren närmast Sophiahemmet kom att kallas Sofialäktaren under den tid Djurgårdens IF hade Stadion som hemmaarena – och det namnet lever vidare på klubbens nuvarande arena. Angränsande till både Stadion och Sophiahemmet tillkom Gymnastik- och Idrottshögskolan 1945–1946. I september 1973 invigdes de båda tunnelbanestationerna Tekniska högskolan och Stadion på röda linjen. I och med dem blev Sophiahemmet i högre grad en del av centrala Stockholm.

Det exklusiva Lärkstaden med sina nationalromantiska tegelvillor uppfördes mellan 1907 och 1917, vilket bidrog till att integrera Sophiahemmet i en urban miljö. Inte långt därifrån – faktiskt precis väster om Sophiahemmet – började samtidigt Kungliga Tekniska Högskolans byggnadskomplex att växa fram. De första KTH-byggnaderna invigdes 1917 och det dröjde inte länge innan verksamheten satte sin tunga prägel på området, som en sorts ”stad i staden”.

Valhallavägen österut från Lill-Jans plan, Kv. Tallen 24 (Valhallavägen 88) under uppförande, 1896-1897. Till vänster i bilden syns Sophiahemmets grindstuga och Stockholms Idrottspark. Fotograf: K-J Olson. Foto från Stadsmuseet i Stockholms gråarkssamling.

Sedan 1995 är Sophiahemmets markområde genom riksdagsbeslut en del av Kungliga nationalstadsparken, en 27 kvadratkilometer stor yta som åtnjuter ett extra starkt skydd av naturmiljö och parklandskap. Det innebär bland annat att nybyggnationer i området regleras noga i miljöbalken. Området är sedan 2017 klassat som riksintresse för friluftsliv av Naturvårdsverket.