De pionjärelever som i januari 1884 infann sig i lägenheten på Gråbergsgatan var totalt fyra till antalet: Ottonia Liljenstolpe (1858–1885), Anna Natt och Dag (1861–1934), Stina Yngström (1858–1925) och Caroline Widström (1856–1934). En uttalad ambition var att den nya tidens sjuksköterskor företrädelsevis skulle rekryteras från de bildade samhällsklasserna. Då de två förstnämnda var av adlig börd och den tredje var dotter till en välbeställd brukspatron uppfyllde de preferenserna med råge. Av de fyra var det egentligen bara Caroline Widström som kom från en enklare bakgrund. Då hon i sin ansökan kunde uppvisa två goda vitsord sågs hon ändå som tillräckligt lämpad.

Eleverna Anna Ekdahl, Cecilia Arvidsson, Ingeborg Plomgren, Elin Melén, Jenny Rydberg och Gerda Östberg, 1900. Fotograf: Herm. Hannqvist, Stockholm, Bilbioteksgatan 11.

Utbildningen inleddes i början av 1884 och sträckte sig endast över tio månader – den 1 november samma år var det nämligen tänkt att eleverna skulle gå ut i arbetslivet som färdiga sjuksköterskor och att nya elever skulle ta deras plats på skolan. Kursplanen bestod i korthet av två månader teoretisk sjukvårdslära och därefter en åtta månader lång praktikperiod på närliggande Sabbatsbergs sjukhus – med två läkarföredrag per vecka insprängda i schemat.

De praktiska momenten skedde under föreståndarinnan Alfhild Ehrenborgs insyn och var ofta mycket krävande – med dagens mått mätt rentav övermänskliga. Arbetsdagar på tolv timmar och vaka var tredje natt till halv sju på morgonen hörde till vardagen för eleverna. I synnerhet det sistnämnda upplevdes som mycket tärande, och det gjorde även sjukhusläkarnas många gånger nonchalanta bemötande av sköterskeeleverna. De få lediga timmar de studerande överhuvudtaget hade förväntades de ägna åt läxläsning. Det var uppenbart att sjuksköterskerollen betraktades som ett särskilt kall som inte vem som helst var ämnad för.

Anna Natt och Dag (1861–1934), 1886. Fotograf: N. J. Björsell. Bild från Västergötlands museum.

Trots alla vedermödor hade de fyra pionjäreleverna i slutet av oktober 1884 lyckats fullfölja utbildningen enligt plan. Anna Natt och Dag tjänstgjorde därefter som privatsköterska och sedan på Sabbatsbergs sjukhus som avdelningssköterska på medicinavdelningen. När Sophiahemmet öppnade i slutet av 1889 arbetade hon där en kort tid, men lämnade sjuksköterskeyrket helt och hållet året därpå då hon gifte sig med den pensionerade kanslisekreteraren Johan Quintus Meijer.

Caroline Widström (1856-1934), första hälften av 1900-talet. Fotograf: Okänd.

Efter att ha arbetat kvar på Hemmet för sjuksköterskor i fem år efter avslutad utbildning tog Caroline Widström anställning som husmoder på Serafimerlasarettet i Stockholm. På denna post stannade hon i nästan ett kvarts sekel, till 1913, då hon vid 57 års ålder av hälsoskäl tvingades gå i tidig pension. Trots att hon formellt sett då inte längre räknades till Sophiahemmets sjuksköterskekår beviljades hon en plats på Solhemmet, där hon också avled drygt tjugo år senare.

Som så många andra Sophiasystrar efter henne placerades Stina Yngström vid Sabbatsbergs sjukhus efter avslutad utbildning. Men hennes tillvaro skulle snart få en betydligt mer internationell prägel och hon skulle komma att bli långt mer berest än de flesta. Redan 1887 lämnade hon Sverige, först för Tyskland och England och sedan Nordafrika för att ägna sig åt missionsarbete under åtta år. Vid 42 års ålder förlovade hon sig med en engelsk skräddarmästare och flyttade till London. Paret flyttade sedermera tillbaka till Sverige och Helsingborg där Stina, som då bytt namn till Emma Kristina Hayward, avled i februari 1925.

Ottonia Liljenstolpe (1858-1885), 1880-tal. Fotograf: John:s Jaeger, Fredsgatan 13, Stockholm. Bild från Odensvi Hembygdsförening.

Av de fyra kvinnorna i den första kullen sjuksköterskor fick Ottonia Liljenstolpe den kortaste karriären. Hon tjänstgjorde som avdelningssköterska på Sabbatsbergs kirurgiska avdelning, där hon i slutet av november 1885 insjuknade i dubbelsidig lunginflammation. Orsaken sades vara förkylning till följd av överansträngning. Hon avled bara några dagar senare, inlagd på sjukhuset där hon hade tjänstgjort in i det sista. Både drottning Sofia och hennes svärdotter kronprinsessan Victoria skickade blomsterkransar till hennes begravning. Ottonia Liljenstolpes öde visade att utövandet av sjuksköterskeyrket mycket väl kunde ske med livet som insats. Hon blev bara 27 år gammal.

Vidare läsning: Nyberg, Gudrun: Systrar: De första utbildade sjuksköterskorna i Sverige, Carlsson Bokförlag (2022)