Förslaget var framsynt då den äldsta systern var knappt 50 år fyllda och medelåldern för hemmets sköterskekår ännu var tämligen låg. Sverige hade vid denna tid inget allmänt pensionssystem och ingen lagstadgad pensionsålder – med följden att en stor del av svenska folket jobbade in i döden eller tvingades leva i fattigdom på ålderns höst. En understöds- och pensionskassa för Sophiahemmets sköterskor hade instiftats redan tidigare, men ansågs inte vara tillräcklig för att helt och hållet trygga ålderdomen för pensionerade Sophiasystrar. Den 5 september 1899 organiserade sjukhusets styrelse ett upprop i dagspressen för insamling av pengar för uppförandet av ett ålderdomshem ”för de av Sofiahemmets sköterskor som, när krafterna på grund af ålder eller sjuklighet börja tryta, önska däri inträda”.

Salongen, Solhemmet, första hälften av 1900-talet. Fotograf: Okänd.

En särskild fond för detta ändamål skapades, dit drottningen själv bidrog med en grundplåt på 10 000 kronor. Fonden kom att motta en mängd donationer under åren som följde, stora som små. Kung Oscar II tog för vana att med jämna mellanrum donera femsiffriga summor, medan en ”fattig änka” ett år skänkte två kronor till fonden då hon tyckte att Sophiasystrarna på ett så fint sätt hade vårdat hennes make på hans dödsbädd. 1905 hade fonden nått en storlek på närmare en kvarts miljon kronor, vilket ansågs tillräckligt för att kunna inleda ett ordentligt byggprojekt. Till arkitekt utsågs Ferdinand Boberg och byggmästare blev Emil Johansson. En lämplig plats för den tre våningar höga byggnaden om hela femtio rum hittades i Sophiahemmets park, strax nordväst om den ursprungliga sjukhusbyggnaden.

Arbetet tog drygt två år och onsdagen 25 september 1907 invigdes hemmet av kungaparet. Alla Sophiasystrar i landet var inbjudna för att närvara på den stora dagen. Vid husesynen fick drottning Sophia ta bärstol till hjälp för att ta sig upp på övervåningen. Under invigningstalet förklarade kung Oscar II att hemmets stiftelse – och därmed också hemmet i sig – hädanefter skulle bära namnet Solhemmet.

Det skulle dock dröja innan byggnaden faktiskt skulle komma att användas som ålderdomshem. Under tiden fick huset tjäna som vilohem för ”sjuka eller klena systrar” och därutöver hyras ut som bostäder för ett fåtal privatsköterskor utanför Sophiahemmets sköterskekår. Under de perioder sköterskehemmet höll stängt för ombyggnad användes det också som reservbostad för ordinarie Sophiasystrar. Från och med 1914 började Solhemmet alltmer att brukas för ursprungsändamålet och i takt med att allt fler Sophiasystrar uppnådde pensionsåldern – från början vid 50 års ålder och från och med 1932 höjd till 60 år – fylldes Solhemmet snart upp. I mitten av 1920-talet var det i princip fullbelagt.

En plats på Solhemmet var en fin förmån och ett återgäldande för de kvinnor som valt att viga sina liv åt Sophiahemmet. Möjligheten att få bo kvar på området var också ett sätt för dem att behålla banden till kåren och sin gamla arbetsgivare. Hemmet och de pensionerade systrarna blev även viktiga kulturbärare och en länk till historien för alla de nya sjuksköterskestudenter och anställda som varje år kom till Sophiahemmet.

I nästan 50 års tid kunde Solhemmet få ekonomin att gå runt genom intäkterna från hyror, avkastningar och generösa donationer från mecenater i samhällets toppskikt. Men på 1960-talet började man få problem att bära sina egna kostnader och blev beroende av medel från Sophiahemmet. Byggnaden började bli sliten och var i behov av renovering. Efterkrigstidens lagstadgade löne- och pensionsregleringar gjorde dessutom hemmet mindre relevant och ledde till att färre pensionärer sökte sig dit. Solhemmet som institution blev ett eko av den tid då Sophiasystrarnas liv helt och hållet kretsade kring moderhuset.

1970 hade antalet boende blivit betydligt färre och de två nedersta våningarna fick därför hyras ut till Svensk sjuksköterskeförening. Fyra år senare togs beslut om avveckling av hemmet, och de fem kvarvarande pensionärerna flyttades över till Danvikens ålderdomshem. Detta bör ha varit ett hårt slag för de ännu levande systrar som en gång fått löfte om att ”under återstående livstid erhålla allt vad till livets nödtorft hörer”.

Äldre och yngre systar i salongen, Solhemmet, tidigt 1900-tal. Fotograf: Okänd.

Efter att hemmet avvecklades mitten av 1970-talet hyrde Sophiahemmet ut fastigheten till Stockholms läns landsting, vilka använde den som utbildningslokal. Sedan 1987 är det tidigare Solhemmet administrationsbyggnad för Sophiahemmet Högskola. Hemmets kvarvarande tillgångar – däribland de 300 000 kronor Sophiahemmet betalade för fastigheten – placerades i den nybildade Solhemsstiftelsen, ämnad att främja vård och utöva hjälpverksamhet för Sophiasystrar, företrädelsevis de som uppnått en ålder av 60 år.