När den 26-åriga sjuksköterskan Alfhild Ehrenborg (1857–1929) i början av 1884 tillträdde sin tjänst som den första föreståndarinnan vid Drottningens sjuksköterskeskola hade hon fyra års erfarenhet av engelsk sjukvård i bagaget. Först som sjukhusbiträde och därefter vid Florence Nightingales sjuksköterskeskola (kopplad till S:t Thomas Hospital) i London. Nightingales insatser hade på kort tid revolutionerat den engelska sjukvården och hennes strävan efter en ny, gediget utbildad generation sjuksköterskor hade år 1860 gett upphov till en ny skola med hennes namn. Den betraktades med beundrande ögon av många, däribland Sveriges drottning Sofia, som önskade skapa en liknande institution i Sverige.

Alfhild Ehrenborg (1857-1929), 1880-tal. Fotograf: Johannes Jaeger, Kongl. Hoffotograf, Drottninggatan 5.

Ehrenborgs sista tjänst innan hemfärden till Sverige var som föreståndarinna vid Royal Infirmary i Liverpool. Därifrån blev hon under slutet av 1883 hemkallad av drottning Sofia för att ta plats vid den sjuksköterskeskola som var på väg att slå upp portarna på Gråbergsgatan (senare Upplandsgatan) i Stockholm. Hon avböjde den första av drottningens propåer då hon inte ansåg sig tillräckligt erfaren – men då nästa förfrågan mer liknade en befallning än ett önskemål var det bara att hörsamma. Självaste Florence Nightingale framförde sina personliga lyckönskningar till henne, med förbehållet ”we shall be sorry to lose you”.

Under åren 1884–1887 tjänstgjorde Ehrenborg som föreståndarinna för Drottningens sjuksköterskeskola. Den första tiden delade hon mellan sjuksköterskehemmet och Sabbatsbergs sjukhus – anträffbar i princip dygnet runt och ständigt tillgänglig för både patienter och de aspirerande sjuksköterskeeleverna. Efter att skolan på Upplandsgatan under våren 1885 även fått ett tillhörande sjukhem i samma byggnad blev hennes arbete koncentrerat dit och fick en mer administrativ karaktär.

Det visade sig dock snart att Ehrenborg var bättre lämpad som sjuksköterska än föreståndarinna. Hon fortsatte regelbundet att besöka Sabbatsberg för att övervaka sköterskorna i deras arbete, vilket ledde till att drottningen i augusti 1885 fick ingripa och ge henne en inlindad tillrättavisning (se bifogad avskrift av brevet). Alfhild Ehrenborg avgick senhösten 1887 för att gifta sig med kontraktsprosten (senare hovpredikanten) Anders Hannerz. I och med det lämnade hon sjuksköterskeyrket, men hennes omvittnade kunnande och arbetsetik – och förstås hennes goda personliga kontakter med Florence Nightingale – har skänkt henne en närmast legendarisk status. Mer sentida Sophiasystrar har beskrivit Ehrenborg som ”det ouppnådda sjuksköterskeidealet”.

Elin Storckenfeldt (1855-1949), tidigt 1900-tal. Fotograf: Okänd. Bild från Riddarhusets arkiv.

Till efterträdare utsåg drottningen sköterskehemmets sekreterare Elin Storckenfeldt (1855–1949). Innan hon tillträdde som ny föreståndarinna i oktober 1888 förberedde hon sig grundligt med praktik på Sabbatsbergs sjukhus och studieresor till England och Tyskland. Det förstnämnda landet sågs som en föregångare inom sjukvård, det senare inom kirurgi. Hon avgick efter endast tre år för att återvända till sin släktgård utanför Falköping där hennes åldrande mor var i behov av vård. Fyra år därpå gifte hon sig med bibelskolledaren Johannes Rinman. Tillsammans grundade de Bibelinstitutet i Östertälje (nuvarande Hagabergs folkhögskola). Storckenfeldts tid som föreståndarinna blev kort, men likväl blev hon det nybyggda Sophiahemmets allra första föreståndarinna.

Efter Storckenfeldts avgång följde ett något turbulent år och det var först 1892 hemmet fick en föreståndarinna som stannade på sin post i mer än ett par år. Emilie Virgin (1845–1926) hade med stor framgång startat och drivit Virginska Flickskolan i Kristianstad i tjugo års tid när drottning Sofia kallade henne till Sophiahemmet. Hon hade dock ingen sjuksköterskebakgrund och inte heller någon egentlig kunskap om sjukvård. Detta tog hon å andra sidan igen med sina starka ledaregenskaper och erfarenheter inom pedagogik. Att hon saknade ämneskunskaper fick dessutom en positiv bieffekt genom att Sophiahemmet instiftade en för Sverige ny roll, nämligen instruktionssköterskan, som fick till uppgift att handleda sjuksköterskeeleverna.

Under Emilie Virgins föreståndarinnetid genomfördes en rad förändringar och förbättringar av Sophiahemmets verksamhet. Bland annat förlängdes utbildningstiden 1905 till tre år och läroboken Föreläsningar för Sophiahemmets sjuksköterskeelever gavs ut för första gången 1899. Boken blev snart ett standardverk för sjuksköterskeelever över hela landet.

Emilie Virgin (1845-1926), tidigt 1900-tal. Fotograf: Okänd.

Emilie Virgin var 60 år gammal när hon 1905 lämnade sin tjänst som föreståndarinna vid Sophiahemmet. Hon hade då tjänstgjort i tolv års tid. På drottning Sofias inrådan hade hon dessutom suttit i hemmets styrelse, vilken ingen annan föreståndarinna tidigare gjort. Valet av Emilie Virgin hade visat sig både insiktsfullt och inspirerat. Det gav också uttryck för en modern syn på verksamhetsledning – där ledaregenskaper värderas som en renodlad kompetens, skild från specialistkunskaper. Flera av hennes efterträdare skulle komma att ha bakgrund inom pedagogik snarare än sjukvård. Emilie Virgins tid har i efterhand ofta benämnts som Sophiahemmets tidiga glansdagar.